Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grindar står öppna
mot meningslösa hagar
där overkliga svampar ruttnar
och vattenfyllda hjulspår är på väg
till intet, och en snigel är på väg
en trasig fjäril är på väg
till intet, som är en avblommad ros
den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de
dumma djävlarna
skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan själv som susar tynande
om ljusets intiga hav, tankens polarhav
i långa böljor
tyst frasande skum
av serier dividerade med serier
ur intet genom intet till intet
sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet av en symaskin)
Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och syrsorna filar
Meningslöst.
Overkligt. Meningslöst.
Om hösten
Det prasslar i min dikt
Ord gör sin tjänst och ligger där
Damm faller över dem, damm eller dagg
tills vinden virvler upp och lägger ner (dem)
(och) annorstädes
den som partout skall söka alltings mening har
för längesedan insett
att meningen med prasslandet är prasslandet
som i sig själv är någonting helt annat än
våta gummistövlar genom löv
tankspridda fotsteg genom parkens matta
av löv, kärvänligt klistrande
vid våta gummistövlar, tankspridda steg
Du irrar dig, förirrar dig
Ha inte så bråttom
Dröj ett tag
Vänta
Om hösten när
Om hösten när alla grindar
då händer det att i den sista sneda strålen
efter ett dagsregn
med långa pauser tvekande
som ertappad
en överbliven koltrast sjunger i en trädtopp
för ingenting, för strupens skull. Du ser
hans trädtopp stå mot himlens bleka fond
invid ett ensamt moln. Och molnet simmar
som andra moln men också liksom överblivet, hors saison
och till sitt väsen längesedan annorstädes
och i sig självt (som sången) redan någonting
annat än
Evig ro
Meningslöst. Overkligt.
Meninglöst. Jag
sjunger sitter här
om himlen om ett moln
Jag önskar mig ingenting mer
Jag önskar mig långt långt bort
Jag är långt bort (bland kvällens ekon)
Jag är här
Sats motsats abrasax
Du också jag
O långt långt bort
där simmar i ljusa himlen
över en trädtopp ett moln
i lycklig omedvetenhet!
O djupt ner i mig
där speglas från svarta pärlögats yta
i lycklig halvmedvetenhet
en bild av ett moln!
Det är inte detta som är
Det är någonting annat
Det finns i detta som är
men är inte detta som är
Det är någonting annat
O långt långt bort
i det som är bortom
finns någonting nära!
O djupt nere i mig
i det som är nära
finns någonting bortom
någonting bortomnära
i det som är hitomfjärran
någonting varken eller
i det som är antingen eller:
varken moln eller bild
varken bild eller bild
varken moln eller moln
varken varken eller eller
men någonting annat!
Det enda som finns
är någonting anat!
Det enda som finns
i detta som finns
är någonting annat!
Det enda som finns
i detta som finns
är det som i detta
är någonting annat!
(O själens vaggsång
sången om någonting annat!)
O
non sens
non sentiens non
dissentiens
indesinenter
terque quaterque
pluries
vox
vel abracadabra
Abraxas abrasax
Sats motsats slutsats som bliver sats igen
Meninglöst
Overkligt. Meninglöst.
Och spindlarna spinder i tysta natten sitt nät
Och syrsorna filar
Om hösten
Gunnar Ekelöf úr Non Serviam (1945)
Stórsligna yrkingin eftir Gunnar Ekelöf er ein møguleiki, helst ein av fleiri møguleikum at finna orð, sum kunnu verða inngongd til verkini hjá Jan Håfström og Knud Odde. Sjálvsagt tosa verkini hvør sítt mál og yrkingin eitt triðja, men tey trý hava øll ein varðhuga í sær.
Kanska varhugan av onkrum tvískiltum. Ella margskiltum. Tað eru ikki andsøgnir, sum gott og ónt, men kanska heldur syntesur ella rembingar og ynskið um flyta seg hinumegin andsøgnina. Tað er ikki tað tvingaða antin/ella valið millum tveir møguleikar ella millum okkurt og onki. Tað er ikki alt ella onki ella hvørki ella, men “hvørki hvørki ella ella/men nakað annað”. Tað er ikki tað romantiska móti tí speirekandi, tað hugtunga móti tí uggandi, tað objektiva móti tí subjektiva ella tað absurda og groteska móti tí bleyta og vakra, men alt móti øllum. Tað er nakað annað, har tað noktandi gerst konstruktivt og oyðileggingin verður til uppbygging.
Kanska er tað ein varhugi av fortíðini. Fortíðin ella hugmyndin um tað farna nýskapast, minnini endurskapast og hendingar í fortíðini síggjast aftur. Men eisini tað ósjónliga og ósigiliga, tað sum kanska var ella sum enn ikki hevur verið skapast, fer, nýskapast, hvørvur og kemur aftur. Har hendir ein forskjóting millum at leingjast og hittast aftur. Saman við longslinum eftir fortíð og framtíð og eftir tí fremmanda sæst ein ævig afturkoma og ein varðhugi av nøkrum nærkendum hinumegin og nøkrum fjarkendum í tí, sum er hesumegin. Nærvera og frávera, siðir og nýbrot verða vavd saman, sum ”nakað hinumeginkent/ í tí, sum er hesumeginfjart”.
Kanska ein varðhugi av tí ómøguliga. Av tí óveruliga og tí meiningsleysa. Av meiningsloysinum í listini og ásannanini av, at listin sjálv er óverulig, gyklinum í innihaldinum, tí ómøguliga í yrkingini ella bílætinum. Varðhugina av fjarstøðuni til skapanina og skilnaðurin millum tilveru og lívið, um nú tað sum er, ikki er sjónligt, og tað sum er sjónligt, er nakað annað. Men eisini av tí ómøguliga møguleikanum at fara útum tíð og rúm og tað neyðuga at finna meining í meiningsloysinum. ” Tað er ikki hetta sum er/Tað er nakað annað/Tað er í hesum sum er/men er ikki hetta sum er/Tað er nakað annað”.
Kanska eru tað als ikki varhugar. Kanska eru tær mongu umskapanir og tilknýtið nakað annað, kanska okkurt slag av støðumyndum. Okkurt slag av støðumyndum, har bráhugsan og grundan, loynivitska og skilvísi, kensla og tanki møtast og gerast til nakað annað. Eins og mongu ávísingarnar, visuellar endurgevingarnar, tilsipingar og hugasamanrenningar bresta saman, røra seg og førka seg aðrar vegir og gerast til nakað annað í listini hjá Jan Håfstrøm og Knud Odde. Ella sum eiturkopparnir, ið spinna sítt net og dustið, sum melur í klingur og fýkur onkra aðrastaðni í yrkingini hjá Gunnar Ekeløf. Tilvitan og tilvild verða spunnin saman og forskjótast og tað skilvísa og tað kenslustýrda møtast, ikki sum andsøgnir, men sum nakað annað.
Knud Odde hevur sagt, at hansara bergtøka av Gunnar Ekelöf er íkomin av tilvild. Aðrar tilvildir gjørdu, at hann fekk djúptøknan áhuga í listini hjá Jan Håfstrøm, og at Jan Håfström – eins og Knud sjálvur – var hugtikin av Gunnar Ekelöf og annars av nógum øðrum og smálutum yvirhøvur.
Andliga tilknýti, sum báðir listamenninir hava til stóra svenska yrkjaran, er kortini ikki evnið á hesi framsýning. Andliga tilknýti er bert ein av mongum inngongdum til framsýningina. Saman og hvørt í sínum lagi, hava verkini so ómetaliga nógv í sær og kunnu upplivast úr óendaliga nógvum sjónarhornum.
Tí er tað ein sonn frøði at sýna fram verkini PARADISE LOST og GRAF SPEE eftir Jan Håfström og LA LUNA CONVENTO eftir Knud Odde. Eisini er tað ein frøði at leggja fram hesa framsýningarskrá við myndum frá framsýningini og samrøðum við báðar listamenninar. Tað hevur av sonnum verið kveikjandi viðgera verkini hjá hesum báðum listamonum og lurta eftir teirra tankum um listina. Eg vil vegna meg sjálva og Norðurlandahúsið takka Jan Håfström og Knud Odde hjartaliga.
(IS)
