Peter Englund, frá svenska akademiinum grundgav fyri, hví Tomas Tranströmer fekk ársins virðisløn: ”Tranströmer fær virðislønina, tí hann við sínari tøttu gjøgnumskygdu lýsingum, gevur okkum eina nýggja leið til veruleikan."
Og her kunnu vit lesa eina av hansara tøttu, gjøgnumskygdu lýsingum:
Ensamhet
Bilen gled sidledes på halkan, ut
på fel sida av vägen. De mötande bilarna –
deras lyktor – kom nära.
Mitt namn, mina flickor, mitt jobb
lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,
allt längre bort. Jag var anonym
som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.
Mötande trafik hade väldiga ljus.
De lyste på mig medan jag styrde och styrde
i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita.
Sekunderna växte – man fick rum där –
de blev stora som sjukhusbyggnader.
Man kunde nästan stanna upp
och andas ut en stund
innan man krossades.
Då uppstod ett fäste: ett hjälpande sandkorn
eller en underbar vindstöt. Bilen kom loss
och krälade snabbt tvärs över vägen.
En stolpe sköt upp och knäcktes – en skarp klang – den
flög bort i mörkret.
Tills det blev stilla. Jag satt kvar i selen
och såg hur någon kom genom snöyran
för att se vad det blev av mig.
II
Jag har gått omkring länge
på de frusna östgötska fälten.
Ingen människa har varit i sikte.
I andra delar av världen
finns de som föds, lever, dör
i en ständig folkträngsel.
Att alltid vara synlig – leva
i en svärm av ögon –
måste ge ett särskilt ansiktsuttryck.
Ansikte överdraget med lera.
Mumlandet stiger och sjunker
medan de delar upp mellan sig
himlen, skuggorna, sandkornen.
Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
– Utan program.
Alla står i kö hos alla.
Flera.
En.
